elzoz.blogg.se

kan inte beskriva hur jag känner mig nu. kan verkligen inte det.

 

har nyligen kommit in i puperteten. känner verkligen hur mitt humör skiftar, och hur jag kan börja gråta närsomhelst nu för tiden, och det är allt jag gör. det känns som om jag bara gråter. gråter och gråter. tårarna tar aldrig slut. mina känslor bultar inom mig, men de bara stannar kvar, hur mycket det än forsar om mina kinder.

 

det är nog mest för allt det som händer nu. det är sista veckan på min skola som jag gått sex år på, de flesta i min klass har jag gått med i sju år och min mentor har funnits där i fyra. det är helt sjukt att jag tillslut ska säga hejdå, lämna skolan och antagligen aldrig komma tillbaka. allting har bara gått så fort, och det har varit helt underbart. visst ahr man klagat och gnällt på skolan, men skitsamma.. det här min skola, det och här jag hör hemma. inte på någon stor skola inne i stan. inte på någon tråkig skola där man känner sig obekväm med lärarna, för det är det jag är mest rädd för. har alltid älskat min mentor. hon har varit den bästa läraren jag någonsin haft, och nu ska jag bara lämna henne .. ? gråter bara jag tänker på det, tår, tår, tår, tår ..

 

när jag riktigt såg mina blivande lärare blev jag helt förkrossad. jag kände mig körd, ensam, uppgiven. helt trasig. jag är bara ledsen. att gå från de bästa till botten. det.. det.. det finns bara inte i min värld! jag vill inte lämna, jag vill inte släppa taget. 

 

har inget emot den nya skolan så. det är en bra skola och allt, det vet jag, men.. det är ändå inte jag. efter ett tag kommer jag såklart vänja mig, men det kommer bli svårt. det kommer bli tufft, bara hårt. 

 

mina läppar darar och mina ögon fylls med vatten i en mängd som havet. mina kinder bleknar och mitt smile dör ut. mitt glada ag finns inte där längre. jag vet att det här är sådant man måste ta i livet. men jag känner mig inte redo. jag känner inte att jag kan kalra av det nu.

 

 

snälla, döm inte texten ifall ni inte vet min situation. jag vill bara skriva av mig lite, få bördan från mina axlar.

 

vet inte om jag orkar skriva mer sen, allt känns bara för deprimerande. orkar antagligen inte, allting blir ändå fel.

 

hejdå.